Hkp3A,B,C:
Z-43 visar hur effektiv klamouflagemålningen är.
Foto: © Peter Liander
Z-51 ses här i en subarktisk miljö på AF1's platta i Boden.
Nospartiet på Hkp3. Notera de stora speglarna och att maskinen är märkt "Huey".
| HELIKOPTER 3C | ||
| Motor: |
Rolls Royce Gnome (mil: TM2B) | |
| Motoreffekt: | 1'250 hkr | |
| Maxfart: | 240 km/h | |
| Räckvidd: | 515 kg | |
| Tomvikt: | 2'400 kg | |
| Längd: | 17,3 m | |
| Höjd: | 3,3 m | |
| Rotordiam: | 16,1 m | |
Agusta Bell 204B
"Huey"
Den 1 juli 1960 fastställdes grunderna för anskaffningen av en medeltung transporthelikopter till det svenska Arméflyget. Den största visionen med att anskaffa en medeltung transporthelikopter var att snabbt och effektivt kunna flytta trupper mellan två taktiska punkter. De krav man hade satt beträffande vad helikoptertypen skulle kunna prestera uppfylldes till en stor del av Bell 204.
Försvarsmakten beställde 19 Agusta-Bell 204B från Bells tillverkare i Italien, dåvarande Giovanni Agusta. Av de 19 beställda gick 12 stycken till Arméflyget och 7 stycken till Flygvapnet. Faktum är att Sverige var bland de första länderna utanför USA att beställa och anskaffa helikoptertypen. Den 3 november 1962 anlände de två första maskinerna till Arméflyget. Helikoptertypen tilldelades den militära helikopterbeteckningen Hkp3A.
På grund av den dåliga effektutvecklingen från motorn (TM2A) utrustade man, redan år 1965, samtliga Hkp3 med kraftigare TM2B-motorer. År 1968 var samtliga Hkp3 modifierade. De erhöll då det nya versionsnamnet Hkp3B.
Sedan Arméflyget under slutet av 60'talet mottog ytterligare tre nya Hkp3 med bl a en 48-fots huvudrotor (istället för den 44-fots som man hade i sina Hkp3B) beslutade man att modifiera samtliga Hkp3B från en 44-fots till en 48-fots huvudrotor. Detta innebar även en förlängning av stjärtbommen. Samtliga maskiner var modifierade till år 1969. Den nya beteckningen för Hkp3 blev då Hkp3C. Hkp3C var länge ryggraden för det väl etablerade Arméflyget. Med helikoptern gjorde man i princip allt man kunde göra med en helikopter. Man använde den dock främst för taktiska trupp- och materielltransporter. Den var även mycket väl lämpad för sjuktransporter. Som mest kunde man transportera tre bårar åt gången.
Liksom inom Arméflyget blev Hkp3 mycket populär inom Flygvapnet. Helikoptern var utrustad med räddningsvinsch och nödflottörer. Vinschen var monterad på ett sådant sätt att den under flygning satt innuti kabinen och vid vinschning var utfälld ur helikoptern, detta på bekostnad av en marginell storleksminskning i kabinvolym. Flygvapnets sju Hkp3 var baserade på Flygflottiljerna som räddningshelikoptrar. De gick under ett antal år i beredskap parallellt med Hkp9B (BO105CBS) samt även med Hkp10 under de sista tio åren av Hkp3B's historia. Hkp10 kom dock slutligen att ersätta Hkp3B under slutet av 90-talet, efter hela 30 år i tjänst! Den sista av Flygvapnets Hkp3B, F16-95, flögs till Visby och lämnades sedan över till Gotlands Flygmuseum den 26 januari 1999.
| Enligt de allra första planerna från FMV skulle Hkp3 ha avkaffas så tidigt som under slutet av 70-talet. Dock saknades ekonomiska medel för en nyanskaffning. Därför utförde man istället en övergripande livstidsförlängning av maskinerna under början av 80-talet. Då man under början av 90-talet fortfarande saknade ekonomiskt stöd för en nyanskaffning av en värdig ersättare för Hkp3 utförde man ytterligare ett par livstids-förlängningar av maskinerna. Man utrustade då även helikoptrarna för NVD-flygning. |
 Landsättning av special-förband i svårlandad terräng. |
| Besättning: 2 Flygförare, 1 Färdmekaniker Passagerare: 7 Personer Bårplatser: 3 st (bårar och passagerare går ej att lasta under samma flygning) |
